Full av förhoppningar kör jag ner till Niinisalo tidigt denna lördag morgon. Bilmätaren visar på - 2 grader. Kroppen har svarat på träning bra den senaste tiden och många löpturer har gått med rätt bra kilometerfart, detta kunde bli ett rekordlopp eller iaf. nära på.
Väl på plats så är det lika kallt, det är dimmigt och råfuktigt i luften. Egentligen känns allt bra i kroppen. Kort uppvärmning och sen var det dags. Starten gick och jag höll mig väl långt framme, bland de 7 första och km tiderna låg mellan 4:05 och 4:15. Bra känsla och det gick lätt men konstatera att farten är för hög så jag släpper klungan för att ta det lite lugnare. Men har man väl öppnat i ett visst tempo så håller kroppen sig kvar i det, så fram till 20 låg nästan alla km på under 4:30 min/km. Kankaanpää maraton löps är en 4 varvs bana och väl ute på 3 varvet så började hastigheten sjunka, kändes lite kallt i benen och ja orken börja ta slut. Fjärde varvet var lång, tog sjukt i benen och kämparlusten tog slut. "spelar ingen roll om nån springer förbi", före det hade jag hållit koll på vilken placering totalt jag hade. Låg länge bland 15 första men nu på sista varvet sprang den ena efter den andra förbi. Gick emellanåt men det resulterade i att det började ta ännu mera sjukt i benen.
Bekvämlighetströskeln är nog för låg. Tänk om man kunde hålla humöret uppe och kämpa på tills man är i mål eller kollapsar. Troligen hade det gått att springa hela sista varvet för väl i mål var jag trött och slut men inte på långt nära helt färdig. Sista varvet tog så länge tyckte jag att jag var förvånad över att komma imål på under 3h 30 min.
Efter loppet kunde jag knappt gå och väl i duschen var jag så frusen att jag skakade. Inte ens en tallrik varm ärtsoppa som arrangören bjöd på fick upp värmen. Fick sitta med bänkvärmare på en bra bit. Med grym värk i höfterna/skinkorna satt jag och vred mig i bilsätet och försökte smälta besvikelsen. 3:27 som sluttid, jag skulle ju springa på en tid kring 3:10 eller alla gånger under 3:20.
Stanna på en kaffe vid Juustoportti och knappt så jag kom mig ur bilen. Småningom börjar jag ändå acceptera att sluttiden inte var så dålig. 25 plats av 116 maratonlöpare.
3 Fel jag gjorde som påverkade resultatet: 2XU tightsen var för tunna vilket resulterade i att benen blev kalla, öppnade alldeles för hårt även om det kändes bra då samt att förbrukade mer energi än beräknat pga av det kalla vädret. När skall man lära sig?
Summerade min idrottskarriär vad jag kom ihåg och hittade anteckningar på. Började 2007 med att cykla Botniacyklingen 106 km. Före det var det blanko i träning och tävlingskalendern. Har inte ens som junior spelat fotboll, friidrottat eller tävlingsskidat.
15 maraton (10 under 3:30 och sämsta tid 3:39,22 och bästa 3:09,26)
13 halv maraton ( 4 under 1:30, sämsta 1:46,30 och bästa 1:27,20
6 Botniacyklingen 106 km ( bästa 3:00,45 och sämsta 3:31,45
2 Botnia Vasan skidlopp
Många kortare löplopp
1 Utterleden ultra 53 km
Avbrutit 2 lopp maraton i Jakobstad och Utterleden andra gången jag deltog.
10 år av träning har medfört väldigt många nya vänner, trevliga stunder och många minnen.
Det är väl bara att fortsätta och träna och tävla. Nu är man ju lite klokare men kanske inte lika över ivrig. Tyvärr så är det som en kompis sa "att man borde minns hu mang gang man ha fyllt". Man blir inte yngre och kroppen tål inte lika mycket nå mer. Det är totalbelastningen som blir för stor. Jag har fått inse den hårda vägen att man inte kan ge 110 % på jobbet och sen ännu försöka träna hårt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar